Jag heter Mia och jag är sexton år gammal. För ett år sedan förändrades mitt liv, samtalet jag fick var ifrån min mamma, hon var fri från sin cancer. Det helvetet jag gick in i då jag passerade vår onaturligt höga tröskel är inte något en sexårig flicka ska behöva bevittna. Jag fick se in i min tvillingsysters ögon, men de var inte vilka ögon som helst. Dom var tömda på liv.

Hon låg på golvet i vår ljusa hall, jag kunde inte röra på mig. Mina händer letade febrilt efter telefonen i min högra jackficka omedvetandes om att jag 5 sekunder tidigare släppt den i golvet. I min systers högra hand vilade vår hemtelefon, jag kunde inte förmå mig själv till att låssa den från hennes livlösa hand. Jag kände mina ben vika sig under min överkropp, mina knän vidrörde golvet och jag sträckte sakta ut min skakande hand. Efter en oändlighet kände jag hennes hud mot mina fingertoppar.

En tår rann sakta ned för min kind, den letade sig snabbt mot min mungipa och jag fick känna den salta smaken.  Mina fingrar letade sig efter hennes ögonlock medan mitt undermedvetna förde dem långsamt nedåt precis som på film.  Jag greppade min mobiltelefon och tryckte in nummer ett, snabbnummet till mamma stod det på displayen.
Samtidigt som jag hörde den andra signalen ringa genom mitt huvud öppnades dörren bakom mig. Jag hörde en matkasse trilla i golvet. Mamma satt sig på knä bredvid mig, hon var tyst men jag såg att hon grät. I hennes kasse låg champagne, det var meningen att vi skulle fira men i stället fick vi ringa begravningsbyrån.

När jag och min syster låg i mammas mage tog jag en betydligt större del protein än det är meningen att den ena enäggstvillingen ska göra. Både jag och Ellie, min syster vad omedvetna om detta. Doktorn hade sagt till mamma sagt att det inte var något att oroa sig för, den var en på miljarden om ens det som drabbades av dödsfall vid den här typen av skada, och min syster blev en på miljarden.

Det var bara jag och min mamma nu, pappa lämnade oss när jag och Ellie var ett år. Han försvann dagen efter vår ettårsdag, en vecka senare fick mamma ett brev på posten där de stod att han behövde en paus. I själva verket hade han lämnat oss för en tjugoårig yngre fotomodell. Det ända jag har kvar av honom är ett skrynkligt fotografi mamma tog med en engångskamera en vecka innan jag och Ellie såg dagsljus för första gången.  Nu var det bara jag och mamma kvar, de tre musketörerna hade blivit två.

En vecka senare var det begravning, den tionde augusti och veckan därpå skulle skolan börja.
Alla var där, men ingen av dem viste hur man skulle bete sig. Under hela begravningen satt jag still och lyssnade på alla snyftningar, alla gråtande och hulkande människor. När jag gick fram till kistan för att lägga fram min röda ros och säga hej då för sista gången tittade jag ned på henne, min syster. Jag såg alla hennes välkända drag, jag granskade hennes ansikte för sista gången i mitt liv. Hon såg så levande ut där hon låg och för en sekund kändes det som att allt var på skoj. Jag log tills jag insåg att det var på riktigt. Jag tappade det och tårarna började rinna.

För andra gången på en vecka kände jag mina knän vika sig under min överkropp, jag la mina händer om kanten på den vita kistan för att samla mig. Torts mitt medvetande om att alla såg på kunde jag inte resa mig och gå tillbaka till min plats, tårarna ville inte sluta rinna.
Efter en stund som kändes som en evighet kände jag en varm hand som lades runt min axel jag fördes bort till min plats, begravningen var över.

Alla tittade när de inte trodde att mamma och jag kunde se, men de gjorde vi, vi såg varenda liten blick. Människor som jag aldrig sätt tidigare beklagade sorgen, men det var inte det värsta. Det värsta var att folk skrattade, de log mot varandra samtidigt som jag dog inombords.

Nu sitter jag här ett år senare, jag har vuxit både psykiskt och fysiskt och idag mår jag faktiskt bra. Både jag och mamma bröt ihop minst en gång per dag de första månaderna, men jag antar att det hör till. Jag trodde inte att jag skulle stå där jag gör idag, och de hade jag inte heller gjort om det inte vore på grund av att den sista musketören fortfarande fanns vid min sida. Alla dagar som allt bara kändes meningslöst fanns hon där, tillsammans blev vi starka och vi hade varandra, det var de viktigaste av allt.

Idag ska vi gå till Ellies grav, jag ska lägga en röd ros på hennes plats, men denna gång vet jag att mina ben inte kommer vika sig under min överkropp.  Jag kommer vara stark, jag kommer klara det, med mamma vid min sida. 

hihi :) <3