Men jag börjar med min lilla syster. Rut Elsa Margareta Landin, min alldeles egna lilla solstråle.

Vi är oftast osams, och det är oftast på grund av mig.

Visst, hon ät hur gullig som helst. När det väl gäller, men ibland är hon verkligen djävulen. Ena sekunden är vi bästa vänner, skrattar tills vi gråter, skämtar med varandra brottas. Sen i andra sekunden är vi mitt i andra världs kriget. VI skriker på varandra, slåss, hon gråter och får tröst av mamma. Och jag då? vad händer med mig, jo jag får ta all skit, för mina föräldrar ser inte det som händer. Rut är deras kärlek barn. Men jag är van, så det börjar bli bättre. Men i bland kan det faktiskt vara ganska trist att få ta all skit.

Rut, du ska veta att oavsett om jag är elak och skriker på dig, så kommer jag alltid att älska dig.

Du är den som lyser upp min dag, du är det finaste som gud har skapat.

På ruts 1 eller 2 års dag.

Men när vi var mindre var vi som piff och puff. Han var min förebild, han var den jag ville vara som.

Jag saknar det faktiskt, men nu är vi båda stora. Jag ångrar en hel del som jag gjort mot John.

Han är den finaste storebrodern som finns, verkligen. Han har alltid stöttat mig.

Men jag tar inte emot hans stöd, jag är alltid elak och ignorerar honom.

Jag vill verkligen bättra mig, att han ska se mig som en vän. Men det är inte så det ligger till.

Klart vi är vänner, vi är ju trots allt syskon. Men jag önskar att jag inte gör honom så ledsen hela tiden. 
För när jag ser honom besviken är det som hela min värld rasar. Jag klarar inte av och se honom ledsen, det är verkligen hemskt, och sen när det är mitt fel gör inte saken bättre. Allt jag byggt upp försvinner och jag vill bara krama om honom, att allt ska vara som förut. Men tiden är borta, och som sagt ångrar jag det jag gjort som får honom att bli ledsen. För John, du är underbar. Jag älskar dig.