Men jag kan inte säga att jag inte förstod först nu att jag förlorat den bästa vännen man någonsin skulle kunna önska sig. För det förstod jag redan den dagen då vi började tappa kontakten. Jag minns det som i går. Kanske är det lite fåningt men när jag var mindre, och trodde att allt skulle bli som det var då. Så funderade jag ofta på vad jag skulle kunna gjort för att inte få det som det blev. Att jag skulle kunna dragit med dig till ett annat ställe i slöjden så att du och Lina inte skulle pratat så mycket om era förbannade kaniner. Eller att jag skulle sagt till dig att komma och gå med dig när vi gick ner til slöjden den dagen. Nu när jag tänker på det så skulle det funkat. Men så smart var jag inte då. Sen kommer jag ihåg dom få gångerna vi var med varandra det sommarlovet till fyran. Då du berättade sakerna du gjort med Lina. När du berättade att ni hade haft din kanin ute i solen så länge så att den hade fått solsting och dött. Jag vart så otroligt förbannad, jag tror det var för att jag var avundsjuk, men också för att jag gillade din kanin så mycket. Jag försökte verkligen med allt, jag ringde dig nästan hela tiden. Kändes det som, men till slut gav jag upp. Jag ville inte värka för på. Jag kunde gråta på kvällarna för att jag saknade dig så himla mycket. Den sommaren vi åkte till gröna lund, jag tror du minns själv vad vi lovade varanda. Jag vart så himla besviken när du sa att du skulle gå med Lina. Sen när vi började fyran fick ni självklart sitta bredvid varandra. När jag såg er viska och frissa med varandra vart jag så ledsen, jag klarade inte av den synen. Matilda, jag säger inte att allt var ditt fel, för så är det inte. Jag gav upp, och bytte klass. Undertiden jag gick i den klassen och lite i den jag gick med dig. Om du tänker efter så skrev vi brev till varandra. Jag har faktiskt kvar några av dom, och elefanten jag fick av dig när du var utomlands. Du kanske förstår hur desperat jag verkligen var av din vänskap ? Till och med så långt gick jag att vi bytte våra jackor, men det var långt tidigare.

Men nu vet du nog hur mycket jag ångrar det som hänt. Hur mycket jag verkligen saknar det vi gjort tillsammans. Jag önskar att det var som då, att vi fortfarande kunde vara tillsammans utan att jag skulle behöva tänka på vad jag säger. Jag vill inte vara nervös när jag är med dig, Matilda Katarina Ekestolpe, vi måste göra något åt det här. Jag klarar inte av det längre, jag har saknat oss i fem år nu. Hells av allt vill jag inte att det går en dag till utan att det ska vara som förut. För precis som du sa, så var tiderna med dig de bästa i mitt liv.

Jag älskar dig, genom allt. ♥

Jag tror du förstår bilden..