Såg nyss på nyheterna om Japan, att se föräldrar och barn som misst sina närmaste är hemskt. Att jag inte säger till mina föräldrar hur mycket de betyder för mig tillräckligt ofta får mig att må dåligt. Att vi bråkar om så onödiga saker, de förblindar oss. Vi ser inte verkligeheten, vi ser inte det vi har.

Dagen har varit toppen, vi var i skidbacken med skolan. Oscar lärde mig och Rebacca att åka en aning bättre. Nu är mina knän blåslagna och min rumpa värker, men det är värt smärtan! Efter det åkte jag til farmor och farfar och hade det almänt mysigt, jag älskar er.
Nu ska jag göra det allra sista på kärleken sedan läsa NO;n några sista gånger.

Peace out.