Jag saknar att skrika på er varje varje natt.
Jag saknar att vilja döda er.
Jag saknar att leka fågeln.
Jag saknar att vara hemma varje fredag.
Jag saknar att vara töntigast i världen. 
Jag saknar att somna först.
Jag saknar att åka hem 9 på morgonen.
Jag saknar att alltid ha någon där.
Jag saknar att reta varandra, så man blir ledsen på riktigt. 
Jag saknar att planera musikvideos. 
Jag saknar att inte vara med i rosa gänget.
Jag saknar att inte få vara med i cykel gänget. 
Jag saknar att inte få vara med i Boya gänget.
Jag saknar att bli hängd i gympasalen och sen gråta.
Jag saknar att springa in i väggen och sen gråta. 
Jag saknar att köpa munkar och betala varannan vecka. 
Jag saknar att skrika på alla i norrtälje.
Jag saknar att skämma ut mig inför alla. 
Jag saknar att skratta åt allt. 

Jag saknar att köpa mysdressen som är döds fula. 

Jag saknar att dö av värmeslag i Mys rum.
Jag saknar att ha bestämmda sängplatser.
Jag saknar att ha bestämda bänkplatser i skolan.
Jag saknar att vara mig själv.
Jag saknar att vara utanför.
Jag saknar att vara med smilinggirls. 
Jag saknar att äta kyckling sallad. 
Jag saknar att skrika av skratt. 
Jag saknar att planka i skolan.
Jag saknar att det inte är som förut, då det var vi tre.
Jag saknar att bråka och säga att inget kommer bli som förut.

Jag saknar till och med att åka till älmsta, bara det är med er My och Emmy. 
Jag vet att det är mitt fel, men jag saknar er så stört mycket. Så mycket så jag inte ens vet vart jag ska ta vägen. Ni är de bästa vännerna jag någonsin haft, och någonsin kommer ha. Ingen kan någonsin ersätta er, hur mycket vi än glider ifrån varanda. För jag skulle inte sitta och gråta nu om jag inte brydde mig om er så mycket som jag gör. Jag har aldrig någonsin haft så kul med någon som jag haft med er, jag har aldrig litat så mycket på någon som jag gjorde på er, jag har aldrig kunnat varit med själv så mycket som jag var med er. De är så töntigt att säga så här, men ni var inte som mina bästa vänner. Ni var helt ärligt som mina systrar. Ni viste kanske inte hur man hanterade mina humörsvängningar, men ni visste i alla fall hur man fick mig att skratta. " förlåt för att jag aldrig nånsin sagt förlåt" Då kanske ni förstår vad jag menar. Sen kanske ni inte alltid heller respekterade mina sov vanor, eller rättaresagt aldrig. Men de spelade ingen roll, för ni var de bästa som hänt mig. Ni är de bästa som hänt mig. Jag vill bara att allt ska vara som förut, jag vill vara en av er. Jag vill veta att jag alltid har er där, som jag hade er då. Jag klarar inte av att se er som två i mängden, jag klarar inte av att det är lite små stelt mellan oss, jag klarar inte av att se er "försvinna" från mig mer och mer varje dag. Med de här fjantiga inlägget vill jag bara säga att jag saknar er, som ni kanske redan förstått. Och jag älskar er lika mycket då som nu. Ni är bäst helt enkelt, tack för att ni finns.